Ny stad, Umeå

På plats och i princip installerad och integrerad i björkarnas stad. Här blir man väl några år kan tänkas, men av mina intryck hittills att döma ska det inte bli några problem. Jag pluggar medie- och kommunikationsvetenskap på universitetet och man kan kortfattat säga att just nu lär vi oss att se på tv och fråga oss: varför? Det blir även en massa skrivande då vi tränar oss på den saken. Just nu är det sällan jag har långtråkigt skulle man kunna säga.

Driver ju också längd.se och av läsarsiffrorna att döma går det helt okej och det är verkligen många situationer vi läser om i skolan som jag redan fått prova, så det känns nyttigt.

På fredag flyr jag dock staden och reser söderöver. EM i mtbo i ryska Viborg (inte det i Orsa) står på programmet. Ser verkligen fram emot det, speciellt som det är ett skönt och ganska stort gäng som åker

Tågtvär

Något som verkar i tiden är ju att gnälla på järnvägsindustrin, och ja den funkar ju pinsamt illa i Sverige om man ser hur resurserna skulle kunna fördelas.

Man kommer till Stockholms C med cykel, rullskidor, stavar och övrigt nerpackat i olika väskor och ska gripa efter en av de bagagevagnar som alltid funnits om man behövt när man krånglat sig de fem trappstegen ner från det försenade 1800-talståget. Då visar det sig att de vagnarna ersatts av en person man ska ringa till och som ska komma och bära mina saker, vafan det kunde jag väl göra själv men hade inte behövt köra över alla andra på stationen med min ostyrliga cykelväska när jag skyndade mot utgången. Bra tänkt! nästan. Dagens råd till tågfolket: skaffa bärhjälp åt dom som behöver och vagnar åt dom som släpar med sig cykeln isärplockad och nerpackad för att SJ inte tillåter cyklar på tåget, som alla andra tågbolag!

Nytt jobb.

Sitter i Umeå och skall snart påbörja en lång bilresa söderöver, först till Stockholm och sedan till Mora. Nu är jag alltså tillbaka i Sverige och planerar att bli bofast här i alla fall de närmaste åren. Har den senaste veckan spanat in staden Umeå där jag planerar att börja studera. Verkar vara en fin stad med bra motionsmöjligheter, bra skola och en härlig atmosfär.

Annat som hänt är att jag hipp som happ blev ny redaktör för längdskidsajten Längd.se där jag tidigare frilansat en del. Jag ser fram emot en spännande tid och hoppas att sidan kommer bli väl mottagen även i framtiden. Nu är det snart dags att köra.

Kommer aldrig få fler TV-tittare än i mars 2011.

Återigen ett blogginlägg som jämfört med det förra ligger fasligt långt fram i tiden, som som vanligt har gått otroligt fort. Efter ett halvår utomlands börjar det så smått bli dags att flytta hem till Sverige igen, men först ska jag krama ur det sista lilla som Norge har att erbjuda av toppenlängdskidåkning varje dag, otroliga vidder och lustiga ord.

Först vill jag nog ändå göra en liten resumé av vintern som varit och den kommer här.

November-December:
Röjer skog i Mora och Orsa.
Åker till Finland och tränar skidO.
Flyttar till Norge och flyttar in med en svensk och två danskar. Till slut blev konstellationen nästan den samma fast två danskar har flyttat ut och en extra svensk har flyttat in.
Firar jul borta för första gången.
Hälsar på hos Kvåles och får köra lite skoter.

Januari:
Kommer in i jobbet som sportbutiksarbetare och skidlärare bra tycker jag. Det flyter på.
Begår tävlingspremiär för säsongen. En skidO-sprint på Lygna som mer känns som ett vanligt längdlopp i fysisk utmattning för min del.
Trugar min gamle ungdomskamrat Mattias Göthberg att flytta hit och börja jobba och det gör han.
Vi börjar träna tillsammans så gått som varje dag. Ofta är passen av ren tävlingskaraktär med massa taktikkörningar och ryck. Banor som avverkas är bland annat OS-spåren vid Birkebeinerstadion.

Februari:
Får tillfälle att tävla i skidO igen när EM och JVM går av stapeln vid Natrudstilen. Kör publiktävling sprint och lyckas slå klubbkompisen Mattias Johansson och lillebror Erik med utpumpad kropp och blotta förskräckelsen.
Blir lite mer sugen på att träna mer.
Kör ett av de vanliga passen med MG och då plötsligt slår samma känsla av mjölksyrachock som jag fick för exakt ett år sedan till och jag blir helt kraftlös. Får avbryta passet och sedan känns kroppen bara sliten och jag drabbas också av en rejäl förkylning någon vecka senare. Inte så skoj, speciellt inte när man börjat fundera på att kanske börja satsa hårdare på idrotten igen.

Fyller 21 år.

Köper en komplett telemarksutrustning.

Mars:

Är hemma tre dagar under vasaloppsveckan och hinner då med att se Eldkvarn live samt att serva vasaloppsåkarna som jag var med på lägret i Finland i december då de tränade för sitt lopp och jag provade på att vara på träningsläger för första gången på ett år.

Arrangerar TV/storbildsproduktion och en del annat under skidorienterings-VM i Tänndalen vilket tycks ha blivit ganska uppskattat trots att prisnivån på det hela landade på långt under vad som var tänkt från början. Uppgiften var iallafall att göra skidorienteringen mer synlig för en publik och tack vare teamet som ställde upp på ett oerhört proffsigt sätt hela veckan blev det något att visa upp och spinna vidare på inför framtiden.

Nyhet på worldofo.com


Förutom storbildsproduktionen skickade vi in inslag till TV-stationer och fick faktiskt förutom lokala SVT-stationer någon minut på stora Sportnytt, den finska TV-sporten samt inte minst, och nu kommer det sjuka, ett långt inslag på ryska TV1 med en sisådär 50-70 miljoner tittare!

Ja, det låter så sjukt för mig också så jag vill inte greppa det konstaterandet mer i detta inlägg, men det är faktiskt sant. En annan överraskning var att den film om skidorientering som jag och Carl gjorde som projektarbete hade visats på en "halvstor" TV-kanal i Kazakhstan med bara 7 miljoner tittare...

För min del är dock inte arbetet klart riktigt än, håller på och redigerar ihop material som skall visas i skidorienteringens kampanj att komma med på vinter-OS, kanske ska president Medvedevs närmsta man titta på det, men det får framtiden utvisa. Hoppas han gillar skidorientering.


Som sagt, nu går vi in i april och jag ska försöka använda telemarksgrejerna jag köpte där nånstans innan skidO-VM. Vi ses väl på någon oväntad plats på jorden eller här i bloggen i framtiden.

Kolla Fjällutrustningen!

Som sagt, huserar i Norska fjällen nuförtidien och hyr ut fjällsaker och håller skidlektioner. Funderar ni på att komma och hälsa på, är det nog ändå viktigt att se över sin fjällutrustning:



Imorgon blir det riktig tävlingspremiär för säsongen med Lygnalöpet i Skidorientering. Sprint står på programmet.

Kostnader att idrotta, till vilket pris?

Johan Esk på DN har skrivit en vettig krönika angående spåravgifter och avgifter för idrottsanläggningar i allmänhet, där jag tolkar innehållet som att författaren anser det är orimligt att skidspår skall vara helt gratis att utnyttja när kostnaderna för det hela blir alltför stora.

Förslaget är att köra enligt den modell man delvis utnyttjar i Nordmarka i Oslo som är ett av världens mest utnyttjade spårsystem. Åkaren betalar själv en frivillig avgift för det den anser det är värt att åka. Det tycker jag är helt rätt med tanke på det svenska samhälle vi har idag där man av någon anledning tycker att allt ska kosta pengar bara för att visa att en ren marknadsekonomi är bäst för den fria individen. Ett land som satsat mycket i den riktningen är ju USA och det måste enligt min åsikt anses som ett av världens absolut sämsta idrottsländer. Sett till befolkningsmängden (ca 300 miljoner) och de yttre förutsättningarna som till exempel klimat, välfärd och natur borde det anses totalt obegripligt att de får stryk av en nation som Sverige (7 milj inv.) i så gott som alla vintersporter och även idrotter såsom fotboll.

Än mer genant är världstvåa i baseboll efter Kuba att de inte är överlägsna i basketboll längre. Såväl Argentina som Litauen har spöat amerikanska landslaget.

Anledningen till detta tillskriver jag helt enkelt att många prioriterar bort motion och idrott med förklaringen att det blir för dyrt för dem själva.
Min uppfattning är att den nordiska traditionen att idrott skall vara gratis för alla oavsett klasstillhörighet fungerar bra. Det tjänar samhället enormt mycket på, inte bara för att man får fram många duktiga idrottare utan även att sjukvårdskostnaderna sjunker eftersom folkhälsan förbättras avsevärt om alla får möjligheten att motionera. Vi har förstås kostnaderna att göra spår och underhålla idrottsanläggningar kvar och kommer inte ifrån dem, men jag tror att de pengarna finns i statskassan.
De pengar som nu används i miljonbelopp för att betala behandling för sjukskrivna, kriminella och missbrukare kan användas för att främja folkhälsan i förebyggande syfte och gå till exempel till bidrag för att idrotten i skolan skall förbättras avsevärt och för att alla och speciellt personer från fattigare förhållanden skall ges möjlighet att idrotta. Det vinner alla utom privata apotek, läkemedelsföretag, privata sjukvårdsföretag och privatiserad alkoholhandel på.

För att förtydliga, jag TROR att det fungerar och en sådan formulering borde kunna gälla nästan som ren fakta då man nuförtiden kan vinna debatter mot erkända skolforskare genom att låta en gammal yrkesmilitär berätta vad han tror är bäst för eleverna och samtidigt förklarar de hundratals lärare och skolforskare som kritiserar honom som mindre vetande.

Bråten kommenterar slalomträning

Noterade, eller snarare upplevde en kul sak när jag såg på TV igår. Den legendariske längdskidtränaren Inge Bråten har börjat extraknäcka som kommentator på norska Eurosport. Vanligtvis kommenterar Inge längdåkning, men igår hade han fått hoppa in på ett magasin som handlade om några kvinnliga slalomåkares vardag. För den som inte sett ett av dessa porträttmagasin på Eurosport består de oftast av en okommenterad version på originalspråk där man får höra intervjuerna och den nationella kommentatorn översätter vad de sagt och även berättar lite annat som kan vara intressant att veta. Ungefär så fortlöpte även programmet om slalomåkarna. På vardagen brukar åkarna till exempel träffa sina kompisar och ta en fika och detta kommenterade Inge och översatte också vad de sa. På eftermiddagen skulle tre åkare träna styrketräning tillsammans och fortfarande kommenterade Inge allt de sade och gjorde.

I nästa sekvens fick man se när åkarna tränade sin styrketräning. Den bestod av att de använde stora gym-bollar och körde lite halvdana styrkeövningar under ett ganska frenetiskt fnissande. Vid detta laget var herr Bråten helt tyst. Åkarna pratar ganska mycket och berättar vad de håller på med, men Inge översätter ingenting. Till sist struntar atleterna i sin styrkeövning utan tittar istället på några som spelar volleyboll i samma idrottshall, varpå de fnissar typ –Jag vill också prova någon annan sport! För första gången sedan styrketräningssekvensen började tar nu Inge till orda då han kommenterar med ett inte särskilt entusiastiskt:

–Ja...Så har vi sett slalomjenterne i sin hverdag... Slut på programmet. Hoppas ni också förstod vad som är vansinnigt kul med att Inge Bråten som är van att få folk att försöka träna otroligt hårt och disciplinerat får uppgiften att kommentera ett program där några skidsportutövare från en gren som ofta blir lite halvt hånad då man inte tycker idrottarna tränar seriöst och sedan sitter helt tyst när de beskriver sin träning.
























Foto: Scanpix och använd helt utan tillåtelse